Det var en vacker kväll

men ingenting var vackert.

Det var lätt luft ute

men ingenting var lätt.

Träden sträckte sig så högt mot himlen

men det fanns ingen himmel.

För du var inte här.

För du är inte här.

Här på ön

växer gräset fortfarande sig grönt

och stenarna

ligger kvar i murarna.

Precis som då.

Här på ön

flödade ölen brun

och solen både lyste upp och kastade skuggor

över hedar och hjärtan.

Precis som nu.

Och husen står fortfarande tomma

och gapar.

Och havet spottar ännu upp skum mot stränderna.

Det var våra stränder. Våra vägar.

Och det är 1000 år och inga alls sedan.

Jag var ett svin.

Ett ledsamt ensamt svin.

Och det jag gjorde mot dig

hoppas jag ingen ska göra åter.

Jag ska aldrig göra så igen

för det kan mitt hjärta inte bära.

Och kanske förlåter du mig aldrig riktigt.

Och kanske förlåter jag mig aldrig riktigt

men jag fick ett val, eller kanske var det inte ens ett val,

mellan nåt som kanske var oss

och mig.

Och jag tog det själviska alternativet

för jag höll på att drunkna inombords

för jag höll på att drunkna utombords.

Och det fanns inga livbojar i syne.

Men kanske borde jag letat upp en åt dig först.

Innan jag simmade bort.

Innan jag simmade hem.

Förlåt för det.

Idag är kroppen ett darrande löv

Darrande röst

Och gråvita moln överallt

Den tunga leran under fötterna mina

Och i huvudet flyter tankarna

men de är svåra att konkretisera.

Jag har gått en lång väg

men jag har inte gått helt ensam

Idag är staden ett smutsigt virrvarr

Smutsiga gator

Och gråvita fläckar överallt

Den tunga luften över huvudet mitt

Och under fötterna vaknar jorden

Men det tar längre tid än så.

Jag ska aldrig mer gå ensam.

Våren är här igen.

Och när jag passerade Rektorsvillan

luktade det tungt och sött från scillorna

som sjöng om alla tidigare vårar

och alla tidigare sorger.

Jag åker till en annan stad.

Och tänker och försöker säga nåt

för att vakna ur min egenframkallade slummer.

Vi pratar om idéers sociala konstruktivitet

och om den ekonomiska och emotionella verklighetens betydelse

och tankerynkan skär djupa veck

i min panna.

På samma sätt som oro.

På samma sätt som solen.

Jag har ett rum här

där man kan sitta i fönstret

på grön marmor och titta

ut över en tom innergård i sten

med solen i ögonen,

bilarnas envisa brus i öronen och alla tidigare vårar

och alla tidigare sorger i hjärtat.

Det var en flyende bild

Röd neon i det svarta sega vattnet

I staden där himlen aldrig blir svart

Det var en flyktig syn

i en januarinatt.

Det här är ett sätt för mig

att ta tillbaka

alla de förlorade orden

Men det är ett lönlöst

sätt att få tillbaka

någon som aldrig blir av.

Det var en flyende tanke

precis som alla tankar nuförtiden

Precis som alla funderingar

som aldrig riktigt hinner ens bli funderingar

utan fastnar innan tungans rörelse, innan pennans vickande.

Du är som en gammal vän

Jag som träffar alltför sällan

Och när jag väl ser dig

Sticker känslor av någonting jag inte kan förklara men

som tar tag i mitt hjärta och bara klämmer till, helt obarmhärtigt.

För jag känner dig så väl

Och samtidigt är det så mycket jag inte längre vet om dig.

Och båda känslorna får mig att må illa.

Det var ju inte du som vände dig från mig

Det var jag som gick

Utan ett ord

Utan ett ord

Och när jag återvänder

Är det bara som på besök

Och du blir aldrig mig egen igen

Och jag blir aldrig din egen igen

Ofta saknar jag dina gator

men jag styr sällan min steg dit

Ofta längtar jag efter ditt ljus

men jag förmår mig sällan att ta mig tid.

Det är så många ensamma timmar med dig

Och all den tid vi spenderat

har burit mig ända hit.

Kanske var det du som viskade

om allt det jag förtjänade.

Och kanske var det därför jag släppte taget

och gled iväg och fick allt men förlorade dig. 

Jag förlorade dig.

Det blir bara skit

Det blir ingenting av nytta

Så är det för oss som måste vara nyttiga

Ja, det blir bara skit.

Och sen går bara dagarna

Och jag kan inte skriva

vad jag menar

Eller mena

vad jag skriver

Det blir bara skit

av alla bokstäver och mellanslag

Jag läser det jag skrivit förr

och tänker att det var någon annan

än jag

som tänkte då

som skrev då

och jag tänker

att man faktiskt kan bli sämre

gå bakåt

gå baklänges

För nu blir allt bara skit

tangenter som låtsas

allt är bara på låtsas

Det är som att jag slutat känna

eller slutat tänka

eller tänker för mycket

och känner för mycket

Det finns inga ord kvar

och allt som kommer

är bara skit

låtsasord som staplas

på varandra och inte

kommer röra någon till tårar

förutom mig själv

för att det inte fungerar längre

för att allt bara blir skit.