Jag har slutat hålla för andan nu.

Jag andas friska luften och varma ljuset.

Märkte ni att jag inte tog in någon luft?

Märktes det att jag stod i skuggan av höga huset och låga solen?

Jag har slutat hålla för ansiktet nu.

Jag torkar tårarna för att det känns bättre.

Märkte ni att de tog slut på något vis?

Och märktes det att jag faktiskt skrattade vissa dagar och vissa nätter?

Jag har slutat önska mig blå.

Jag tänker både bakåt och framåt.

Märkte jag att det var svårt att tidvis gå helt ensam på vägen?

Märktes det att jag alltid ändå försökte gå mot ljuset?

(somliga saker ändras aldrig)

Jag har slutat gråta för framtiden.

Jag skriver på papper

men det känns som att jag

skriver i sand.

Allt är så flyktigt (”betrakta ordformen flyktigt. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande.”)

som rinnande bäckar

eller snön som faller mot en våt gata i våra varma vinterstäder

Det lämnar inga spår

Och inte jag heller.