Vätterns kalla blågröna vatten slår upp mot stenarna utanför slottet

och jag sitter skyddad innanför glas och murar,

med tunga bojor och krav.

Men jag kan fortfarande känna

starka vårvindar som rusar upp vattnet i vågor

och stark vårsol som smälter snön på slätten.

Och jag kan fortfarande se kallt marsvatten

som väter stenarna

och dimblå skogsberg

Långt, långt där borta

Träden ser ut att frysa och längta, tålmodigt

med sina grenar fastfrusna och fastväxta 

i konstiga, stela poser.

Som om de blivit överraskade av vintern.

Som att de varje år lyckas förtränga

den stora sjöns förödande kraft

att förstena och kristallisera

genom sin

våta kyla.

Kan marssolen befria oss alla,

Mig från bojorna

Sjön från kylan

Slätten från snön

Och träden från isen?