När jag var liten lekte jag i en glänta i skogen. Det var som en öppning i skogen, där hade någon levt ett liv. Jag minns inte om det fanns några som helst grunder eller spår från bebyggelse men öppningen vittnade om det i sig. Nångång sa nog någon att det var en gammal boplats. Jag minns inte att jag någonsin reflekterade över att någon hade bott i min glänta, att någon kanske hade hämtat vatten eller vattnat sina djur i plurret. Att någon svettats för att gräva upp dikena som vi hoppade över och la båtar i, att någon slagit gräset som sedan växte upp och var ett hav som vi vadade igenom. Jag reflekterade nog aldrig över det och inte senare heller under min uppväxt. Inte vad jag vet. Inte vad jag minns.

Några kilometer bort från gläntan i skogen där jag lekte som barn har massa andra barn lekt och sprungit i skogen. I Krusenbergs skogar fanns antagligen också bäckar att hoppa över och träd att klättra i och där lekte nog torparungar och där bodde torparfamiljer och kanske kan deras liv och brukande ha lämnat platser som min barndomsglänta. Men jag har aldrig riktigt brytt mig tidigare. Var torparna och torpen har varit i hela mitt liv vet jag inte. Kanske har det med att jag på somrarna varit mycket uppe i Dalarna med en helt annan social historia eller är det bara så att jag aldrig frågat eller undrat. Jag minns inte att jag läst om dem i böcker eller sett dem på TV. Jag har aldrig tyckt om böcker som utspelat sig i ”historiska perioder” eller fascinerats över gamla grejer egentligen, vad jag minns, även om jag är riktigt sentimental och nostalgisk av naturen, men bara över korta tidsavstånd och personlig historia.

Men förresten, i min resa i mig själv kanske jag kan hitta en del reflektioner över äldre tider, även om det inte rört torp. Kanske har jag någon gång undrat över höladan som stod på ett gärde, det måste ha varit en gammal äng, ovanför min farmors sommarstuga i Gopa i Dalarna. Jag minns hur jag och min syster lekte i höet som då fortfarande slogs och lades in där. Sen slutade ängen att slås och ladan att fyllas med hö. Och jag minns skosulorna som låg under det gamla timmerhusets glesa gråa grund. Någon sa att det bott en skomakare där som klippte till sulor, eller var det bara min fantasi som sa det? Undrar om jag reflekterade över varför han skulle ha bott i en hölada med en horisontellt tvådelad dörr? Jag minns att jag lekte att det var ett stall.

Nu är jag sentimental och får en klump i halsen varje gång jag läser om ett öde i en backstuga eller ett torp. Men jag gråter för vad som helst nu för tiden, det är så jag lever och lär.

 

Nina

1 april 2008 23:05

Hm, sånt där är just sånt som jag går och tänker på jämt, jämt, jämt. Gillar inte böcker med handling som utspelar sig förr i särskilt hög grad, i alla fall inte mer än andra böcker, men att gå omkring ute och fundera. Ojoj, ett av mitt bästa.

http://www.igel.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en vacker kväll men ingenting var vackert. Det var lätt luft ute men ingenting var lätt. Träden sträckte sig så högt mot himlen men det fanns ingen himmel. För du var inte här. För du är inte här.   ...

Här på ön växer gräset fortfarande sig grönt och stenarna ligger kvar i murarna.   Precis som då.   Här på ön flödade ölen brun och solen både lyste upp och kastade skuggor över hedar och hjärtan.   Precis som nu.   Och hu...

Jag var ett svin. Ett ledsamt ensamt svin. Och det jag gjorde mot dig hoppas jag ingen ska göra åter. Jag ska aldrig göra så igen för det kan mitt hjärta inte bära. Och kanske förlåter du mig aldrig riktigt. Och kanske förlåter jag mig aldrig riktig...

Idag är kroppen ett darrande löv Darrande röst Och gråvita moln överallt Den tunga leran under fötterna mina Och i huvudet flyter tankarna men de är svåra att konkretisera.   Jag har gått en lång väg men jag har inte gått helt ensam   Idag är staden...

Våren är här igen. Och när jag passerade Rektorsvillan luktade det tungt och sött från scillorna som sjöng om alla tidigare vårar och alla tidigare sorger.   Jag åker till en annan stad. Och tänker och försöker säga nåt för att vakna ur min egenfram...