Jag lämnar allt där där

När bussarna börjar skrika

är det bäst att lämna staden.

Alla steg man tar räknas ändå inte

bara de som görs framför eliten.

Jag har inte tid för mina vänner längre.

Där perrongen tar slut växer blommorna fram.

Det luktar antagligen sorglig härlig sommar, tjära och sten.

Men jag kan inte känna nåt för jag är instängd i en tub av tid och metall

Men jag längtar inte längre bort, eller hit, lika mycket

Och jag lämnar den här staden när bussarna skriker och

mellan hägg och syren, en tid som inte längre existerar.