Hon drog genom rummet som ett spöke

och såg allt som fanns att se.

Fast inget syntes,

egentligen,

kändes allt i henne.

Dammet på hyllan

virvlade till av tunga andetag

och hon ritar mönster

mönster av damm

Dammönster även i fönsterglaset där hon försöker spegla sig

och se ända inända in i sig.

Ända in i själen och hur hon mår.

Och hon ler.

post it

Över hela mitt rum

sitter små,gula minneslappar. 

Små minnen

som utgör hela mitt liv. 

Jag kan inte

ta bort dem för då

skulle jag inte finns till 

men jag kan inte finnas till

med dem så nära inpå, gnagande.

Din kropp smakar salt. Som kroppar gör.

men det är nåt särskilt med din.

Din hud smakar tårar som faller och torkar. 

Som tårar gör.

Ingen kan hålla om mig som du gör.

Huden på armarna, bröstet, kinderna, ryggen. 

Som kroppar känns.

men det är nåt särskilt med din. 

Det är nu jag tvingas gå

Inte ramla!

Inte snubbla över fel ord

Inte falla!

Inte såra

inte såras

Inte klamra sig fast. 

Fort! Allt rusar runt mig

Suck! Dagdrömmar störs av alla måsten och skrik.

Alla springer runt, runt.

För att passa någon påhittad tid

Och här står vi bredvid

Mitt i all panik. 

Hit, dit. Klockorna går på

Överallt knuffas vagnarna

Kyla. Istappsblickar flackar runt. Vart hör jag hemma?

Ut! Affärerna stängsoch köerna trängs.

Skyddet mot misären är alltför tunt.

prov

Jag trodde aldrig

att du kunde få mig sån här

Att så fort du kommer

så spräcks min bubbla av din svär.

Din väg blev mina steg

 och jag tvingades följa efter dig

Men dina spår var djupa

Att de genast svalde och dränkte mig

Du sprang vidare

blåögd i din vilda sommarlek

Jag slog och försökte komma upp

från dina ögons låtsassmek.

Men din tyngd

 var för stor på min veka själ och kropp

att jag stannar under ytan

med ett sista hopp

att Du en dag ska dras ner i djupet

Så jag äntligen får se dig sårad nedanför stupet

Å Nr. två

Jag blir galen av att ligga här i mitt liv,

och veta att jag inte vet varför jag bara ligger här. 

Jag vill slå, men ligger bara kvar

och försöker att klara av att andas.

För mina andetag är så djupa och tunga

att de skulle kunna fasta i halsen,

när jag gömmer mig under kuddarna

för min rastlöshet och ånger och allt hemskt som alltid kommer olägligt

och för sent.

Första vintern i november 97

Idag kom det över mig

Dränkte mig

 likt ett hav

Jag faller med snön

 och jag vet inte vad det är

jag, jag, jag vet inte.

Allt sammanföll, flätades ihop till ett nät

och nu är jag fast

och faller samtidigt.

Nej, jag vet inte. det bränner. varför? det är som vanligt.

Över hela stan vilar ett grönt skimmer.

Himlen är stängd,

du är fast här. Lev.