Högt över mina ögonflyter molnen förbi,

högre än mitt rop. 

Här nere på marken går vi runt

förvirrat,och ler uppåt,

eller neråt? 

Och när vinden drar förbi mina sommargardiner

och in i mitt hår

ler jag inuti. 

För den finner allt

som jag inte vill glömma

men gömt.

Mjuka moln under kängorna

Det är skönt att gå överallt!

Snälla kan någon hjälpa mig ner,

innan jag själv ramlar och slår hårt i marken under.

Nej, inte du. Det går inte

Nej, lyft mig inte ännu högre upp!

Allt kommer att göra så mycket ondare

När jag inte vill vara med längre.

Och faller.

Ta ner mig,

men inte du.

Skulle han bara glömma henne när hennes fingrar rört vid hans hud och sakta brusat upp nåt inom honom som vinden rör ett hav

Ett hav som inte kan vila när det vet hur det känns när fingrar berör så allt virvlar och bränns.

Hon reste sig upp och plöjde isär den pinsamma tystnaden. Han hade inte släppt blicken (tom) från det isiga balkongräcket. Hon försökte gå, och sa just innan hon gick ut ur den lilla ettan:

- När vi var mitt upp i det så älskade jag dig verkligen.

Han såg inte på henne, inte nu precis som då.

 Han såg aldrig henne, inte då precis som nu.

Glider ner i sängen, eller somnar på gatan.Ska sova tills jag väcker hela världenmed ett skriksom förkunnar att jag lever igen.Nu eller aldrig.

Okontrollerbart

Och när hon vände sina ögon ifrån honom  så visste hon att det kunde bli farligt. Men i magen levde smärtan av att vara sårad ända in. Och det fanns inget hon kunde göra åt det nu. Ingen kunde göra nåt åt det nu. Och smärtan växte och spred sig, från en otäck känsla i magen till armarna och benen och hon darrade och vinglade fast hon satt helt stilla. Än så länge hade hon inte riktigt förstått. Än så länge hade det sårade inte kommit till hjärnan. Än hade hon inte förstått. Men hjärtat visste. Och hjärtat kunde inte hjälpa vare sig henne eller honom nu. Sönderslaget av chocken ihoppressat och mörbultat av stämningen i rummetslog det helt utan kontroll.

Vinterns gröna träd

Två träd stod grönatrots snö,

kyla och blåst & snart jul, stjärnor i fönstren & stressade folk på stan. 

De hade behållit sig fulla med löv

som värmde. 

De stod där stolta tillsammans i Universitetsbacken och kände sig hela och vackra,

trots att det var kallt och vinter med brun mark

eller kanske höst med vit snö.

De stod där och levde i sommarens varma vindar. 

De såg inte hur kvällen kom

och blev mörk. 

De såg bara varandra och sommarsolen

och sommarhimlen,

och allt var varmt och vackert.

Jag vill bara att du ska sitta här bredvid mig nu på bänken som vi brukar göra och så kan vi ha tråkigt tillsammans och glömma bortatt vi har det.Så det försvinner, upp i luften med våra skratt som fyller upp hela parken,hela natten.