Uppsalanatt

Jag vandrar sakta hemåt

Himlen lyser mintgrön

Och suddig

Små flygande glitterstjärnor

landar mjukt på min stela hy.

Alla husen sover,

med alla små och stora ögon stängda 

Himlen rymmer allt ikväll 

Det vita stadslandskapet runt mig

Förändras ständigt

Men förblir det samma.

Ibland sammanfaller det

Både naturen och jag i uppror

samtidigt.

Inga soliga dagar när det regnar i mig

Ingen lugn himmel när mina tankar blåser till storm

Bara trasiga grenar på marken

där jag snubblar fram

och kallar det för att leva. 

Sommaren

Hyllorna forsade ner från väggen

när hela huset rasade samman.

varelsen sprang förtvivlat runt

i desperata och smått meningslösa

försök att fånga känslornasom stått längs väggarna,

gömda i burkar(av lögner). 

Kudden luktade fortfarande salt

och hur mycket man än räddadeså smakade luften utanför

spillror av drömmar.

Helt tom är jag

ekande ljud i mellangärdet. 

Och trött är jag

men om jag sluter mina ögon kommer jag att ligga vaken i en lång väntan.

Nästan en evighet

känns det som

En ensam, helt ensam nästan evighet.

Som om jag befann mig

på en annan planet långt bort i rymdens oändlighet

eller kanske som ett flygande frö utan någon jord att landa på.

Eller kanske i kallt vatten.

Tappad, drunknad.

Någonstans där det inte går att leva,

att andas. 

Vart är alla andra som förut lät runt mig? 

Som förut talade med mig (till mig i alla fall)

Nu hör jag mest en tickande klocka. 

(en bomb, tidsinställd.) 

Vem ställde min klocka? 

Jag hör andra ljud också.

Dörrar som aldrig öppnas

och steg som aldrig kommer

och aldrig går. 

Nu ska jag snart ge mig av

försöka, invänta.

Men var säker.

Jag kommer igen. 

Och igen och igen. 

Jag vill att det ska bli imorgon, nu genast.Vill inte ligga här och sopas hit och dit av alla lömska, härliga och hemska drömmar som håller mig vaken.Och jag trodde verkligen att det hade blivit bättre. Nästan bra.Jag hade redan andats ut, funnit dagen och solen och nästan prisat mig själv och livet. Nu vet jag inte alls vad som händer.

Nu pratar och lever promenaderna

I de fria timmarnas lugn.

När solen kastar

sina första guldmynt över stan,

syns de gömda skuggorna

bakom även de finaste fasaderna.

Alla ser på livet med nya ljusa ögon

Ser sig om och ler över de gamla markerna

Tar nya steg och värmer sina händer

Och vandrar hem, till kaffet och de mikrouppvärmda kanelbullarna, genom de pånyttfödda parkerna.

 En lång väntan

På att allt ska spricka

Och läcka ut

Sitter själv och ser

Alla hålla med och nicka

Snart är den slut 

Snart börjar det

Nyansernas födelse

Som slutar i det vita

Och jag längtar redan

Till början av dess förödelse

Och det jag då ska hitta

Celsius 

Klämd mellan Gula tegelbyggnader,

och luften är gammal

Dammet flyger runt bänkarna

och stänger in mig i en cirkel av hopplöshet.