Det är bara regn regn regn som finns just nu.

När jag ser bortom gräset är ändå allt annat blött.

Och vattnet verkar inte ta slut 

på rätt länge nu.

        Om jag tittar på klockan tar tiden bara ännu längre tid.

Och när allt bara är regn regn regn och blöta droppar

vart tar solen vägen då?

När allt bara tar tid

vart försvann det korta underbara ögonblicket?

    Nu är allt evigt långt.

Går tiden långsammare när det regnar

fastnar sekunder, minuter och timmar i dropparna 

och faller med dem till marken

innan de hinner gå?

och därför förblir nästan ogjorda

        kommer så sakta fram framåt

när de jämt slås ner i marken

Av våta droppar.

Och tiden som aldrig tar slut blir inte värdefull

och regnet som inte upphör

blir aldrig nåt annat än det som drar ner, ner, ner oss.  

Den lilla valpen försökte vrida på sin lilla porslinsnacke när skriket från andra sidan hördes.

De stela ögonen ville se

För en gångs skull. Ville se liv och inte bara sjukdom och död.

Den hade suttit för länge på fönsterbläcket och stirrat in i sjukhussäng efter sjukhussäng

Rakt in i tapeten den snuskgula, sjukhusgula tapeten

Och systrar som kom och gick

Och släkt som kom och gick

Och liv och död som gick och kom

I den ordningen - alltid

Men på andra sidan gården i huset mitt emot

Fanns ett annat slags liv

Och porslinssjälen ville så gärna veta vad som hände där.

Ångest levde där men de skrattade i köken och bar upp billigaste pastan i plastpåsar

Stressen levde där

Varje dag varje dag kanske

Men inte som här, varje dag likadan

På andra sidan gården fanns en sorts gnista

Här fanns bara hoppet om döden.

Sjuka hjärtat, trötta kroppen

Ibland känns mitt hjärta sjukt

och kroppen

som om den håller på att kvävas.

Allt jag ser är för nära

och för långt bort

och jag når ingenting.

Ibland känns mina fingrar

och fötter så stela

och munnen som om den fastnat i fel läge.

Allt jag aldrig haft dyker upp och skriker

och jag når ingenting.

Inte ens mig själv. 

Svag och grå himmelsfärg

som bleker mitt jag

Iskalla vindar in i min märg

och får mig svag

Allt har samma nyans

gräset går i grått

När ska våren komma till sans

och vintern stänga dörren och visa att den gått?

Allt gör mig så trött.

Frozen farmhouse landscapes

Gula gräs ner mot den frusna marken

varje böjt strå var täckt med för kallt vatten

frosten låg kvar länge

på leriga åkrar

och tomma busskurer längs med

den smala vägen

på trädgrenar som hängde sig ner

av kylan

och över allt och alla

den dimma som legat här

i flera veckors tid nu.  

Väntan

väntan skaver sönder min kropp

väntan och allt

nöter hål i min madrass, min rygg och mitt huvud

jag blir tommare och tommare

och madrassen får gropar och hål

jag har legat här för länge

f ö r länge men

inget annat kan jag göra inget annat kan få mig att tänka

på någonting a n n a t . 

jag har legat för länge

för att kunna känna n å g o n t i n g annat

för länge för att kunna göra någonting a n n a t

än att just ligga här och känna

hur mitt skinn skavs bort

och hur madrassen blir utnött och hålig 

tung tyngre tyngst är jag.

Kom och se hur vattnet forsar

över rödfrusna marker

och vita stenar som blänker och biter 

Kom och se hela teaterspektaklet

med darrande grenar och svaga stammar

som lider och slår. 

och när allt slutar så slutar ingenting. 

Fortfarande flaxar jag bort

av en tanke

och tittar på förfrusna blomblad och sjövatten

som förut speglade en sommarhimmel

och möjligheterna som flög i luften.

Om jag ser ner på sjön nu

ser jag bara isen som inte speglar något alls

men som döljer rinnande vatten

och bilderna och möjligheterna som blev omöjligheterså fort jag blundade.

Döda växter och damm.

Jag har slutat med allt som jag borde ha gjort

och jag har börjat med allt jag aldrig skulle göra. 

Timmar och dygn.

Jag känner tiden som gårpå min rygg med tunga steg.

Jag hör allt som händer runt mig men allt missar jag ändå.