Du hade så mycket mer att bära på

plus allt det där som vi alla här.

Det kanske inte syntes varje gång du kom till skolan

förutom den där extra nyansen 

i ditt ansikte.

Nu kommer jag ihåg hur du 

skrattade

och pratade

dubbelt så mycket som de andra.

Värld

Tänk att det var du och jag

som fick världen att stanna

Det var vi som sprang runt

så fort att alla trodde vi skulle ramla.

Länkade oss samman på vinst och nit.

Vi trodde aldrig,

vi visste att världen skulle ta oss dit.

Ju högre alla suckade fick de oss att snurra allt vildare

Tills vi var där uppe och satt där när vädret blossade upp

För att aldrig bli mildare.

Söndag på en kyrkogårdDe gula träden kastar sina armar. Deras fingrar faller snurrande till markenLikt clowner. Med ojämna volterKämpar utan ork mot vindens alla krafter.I spiraler, runt runt:(mår de någonsin illa?)För att till sist landa,mot den kalla markenoch känna skosulor sparka när två&två går förbi.De som känner värmen pumpa mellan händerna, kropparna.Lyckan i värmens gestaltOch här sitter jag,med min penna och min bokVinden bläddrar mina bladJag är slav under höstens vackra färger.

Och där satt du

som spindeln i nätet

och du sa att du inte visste

att du inte hade makten, att det inte skulle vara så.

Men du satt där

och drog i trådarna

och han dansade efter direktiven.

Kanske dansade han och skrattade samtidigt i luften

Eller så dansade hans tills hans fötter blödde blod.

Jag  minns att det var en solig dag

då också.

Jag minns att jag hade badat i havet

i ett djupblått hav

med mjuka och kantiga berg som doppade sina långa lår i vattnet.

Så minns jag det i alla fall.

Och jag minns att jag mådde bra. Faktiskt.

Men det var ju innan allt annat. Så.

Sen så fick man saft över hela kroppen.

Och mellan tårna skrapade sanden min hud.

Dagarna gick långsamt den sommaren.

Sen kom hösten och vintern

Och värmen tog slut i solen.

Så som det alltid blir.

Den här våren har luktat så gott

men kommer sommaren bara att torka bort

och falla som sand genom mina fingrar?

Små partiklar (minnen?) är det enda som blir kvar

blir kvar och skaver under naglarna och i tänderna.

Är det allt som blir?

Disiga morgon

över smutsiga köket.

Det är blött och kallt överallt

där ute.

Disiga dimman

över stora husen.

Alla springer förbi mig det är bråttom

där nere.

Klibbiga ögon

blinkar tills jag ser.

Man får inte ligga kvar, inget blir gjort

här inne.

Till berörda parter 

 Jag tror du har en ganska bra känsla av

hur det känns när stationen stänger.

Han med gråa kläder som kommer.

Hur kylan aldrig känts ensammare än i en stor stad.

Jag tror du vet.

Anar hur du är på bristningsgränsen nu

och varit så det senaste året.

Men än håller kroppen dig på plats

fast ingen förstår hur.

Jag tror du vet.

Du vet nog hur det känns

när tunna skor

drar över kalla stengolv och gator.

När det trampas av snö, vind

Isen som knäcker och vatten

som kommer fram ur sprickorna

Men du gråter inte

Inte förens sista kalla natten

innan första värmen och då gråter du

så att kroppen skakar sönder

och allt rinner ut

på gatan där du sitter och

stödjer dig mot väggen för att inte

falla ihop helt.