katarr

Jag har fått magsår i min hjärna

alla sura tankar bränner hål på formerna

(som jag försöker att hålla mig innanför för att slippa att plågas)

och jag & de flyter ut i rymden

utanför mina gränser och funktion.

Visst är det bra att kunna tänka, och vara fri

men inte när allt bara susar och rusar runt en, så man nästan ramlar och slår sig

och inget går att stoppa

eller göra till nåt användbart.

Det går så fort att jag inte ens hinner se vad något föreställer.

denuppochnervändaClownen

Plötsligt stod jag därpå händer

uppochner mot hela världen 

och jag vet ju hur jag kom dit

men inte just när det blev såhär att jag inte kan komma tillbaka hemf

ör där finns inget rätvänt ändå

Det fanns en gång ett hål

men jag täppte för det

och gömde det med plåster. 

Sen kom du

och jag föll rakt ner genom alla skydd.

 Jag var helt oförberedd. 

 jag klättrade upp

och såg dig just försvinna vidare,

och kvar stod trasiga Jag

med ett ännu större hål att gömma.

Dimension

En liten pojke livrädd för stora och svåra saker.

jag kan aldrig riktigt förstå mig på dig.

Hur du rusar runt och gjuter dina tankar

 i helt andra tankeformar än jag.

Du flyger under och över

men aldrig bredvid.

Din tid är någon annanstans

och du lever av någon helt annan föda än jag.

En liten pojke, Är du?

ballong

Så exploderade det

och allt rann ut,

inte i sanden utan överallt

och dränkte

den ljusa spelgelytan som hade visat lyckliga leenden hela dagen.

Nu kan man spegla sig i den rinnande känslan

men det som visas är groteska och förvrängda bilder, misstag och ord.

Blixtar som tände stubinen

(den har blivit tänd innan, men släcktes fort av blöta ord) 

Nu gick inget inte att stoppa.

Jag sitter här ofta ensam och kanske tittar bort över hustaken för en stund. Kanske vill jag vila mig lite, kanske väntar jag på att få se nåt störreän mina tankar, nåt större än allt. För när luften sluter sig runt mig skyddar mörkret mig mest för mig själv och halsen växter ihop och innestänger allt som ändå inte vågar komma ut (förens ett erkännande ges)

De träffades på en parkbänk, det kan kännas typiskt, pensionärer och allt.Han matade duvor for att känna sig behövd. Hon satte sig på samma bänk där han redan satt. Hon skulle ta en rökpaus och ställde ner sina matkassar vid fötterna.  Han harklade sig och frågade lugnt om hon hade något emot att inte röka vid honom, eftersom att han hade dåliga lungor. Han tillade sedan lite skrockande att även hon troligen hade det, om inte, skulle få i alla fall.  Hon blev så paff, det var länge sedan någon ens hade lagt märke till henne. Hon levde sitt eget tysta liv utan någon annan. Hon hade mest minnen. De började sakta prata, hon fimpade cigaretten i gruset och duvorna flög iväg en bit.  Och de kunde prata,

i timmar. 

Jag lever i ett lånat rum

som stället krav

på prestationer jag måste skapa

om jag vill bo kvar.

Mitt rum är mitt nu

men om några år

eller kanske en kris

så finns mitt rum inte mer

och det blir någon annans.

Någon annans strumpor och tröjor på golvet

någon annans svettningar

under täcket

och tårar i mörkret.