De träffades på en parkbänk, det kan kännas typiskt, pensionärer och allt.Han matade duvor for att känna sig behövd. Hon satte sig på samma bänk där han redan satt. Hon skulle ta en rökpaus och ställde ner sina matkassar vid fötterna.  Han harklade sig och frågade lugnt om hon hade något emot att inte röka vid honom, eftersom att han hade dåliga lungor. Han tillade sedan lite skrockande att även hon troligen hade det, om inte, skulle få i alla fall.  Hon blev så paff, det var länge sedan någon ens hade lagt märke till henne. Hon levde sitt eget tysta liv utan någon annan. Hon hade mest minnen. De började sakta prata, hon fimpade cigaretten i gruset och duvorna flög iväg en bit.  Och de kunde prata,

i timmar. 

Jag lever i ett lånat rum

som stället krav

på prestationer jag måste skapa

om jag vill bo kvar.

Mitt rum är mitt nu

men om några år

eller kanske en kris

så finns mitt rum inte mer

och det blir någon annans.

Någon annans strumpor och tröjor på golvet

någon annans svettningar

under täcket

och tårar i mörkret.

Du hade så mycket mer att bära på

plus allt det där som vi alla här.

Det kanske inte syntes varje gång du kom till skolan

förutom den där extra nyansen 

i ditt ansikte.

Nu kommer jag ihåg hur du 

skrattade

och pratade

dubbelt så mycket som de andra.

Värld

Tänk att det var du och jag

som fick världen att stanna

Det var vi som sprang runt

så fort att alla trodde vi skulle ramla.

Länkade oss samman på vinst och nit.

Vi trodde aldrig,

vi visste att världen skulle ta oss dit.

Ju högre alla suckade fick de oss att snurra allt vildare

Tills vi var där uppe och satt där när vädret blossade upp

För att aldrig bli mildare.

Söndag på en kyrkogårdDe gula träden kastar sina armar. Deras fingrar faller snurrande till markenLikt clowner. Med ojämna volterKämpar utan ork mot vindens alla krafter.I spiraler, runt runt:(mår de någonsin illa?)För att till sist landa,mot den kalla markenoch känna skosulor sparka när två&två går förbi.De som känner värmen pumpa mellan händerna, kropparna.Lyckan i värmens gestaltOch här sitter jag,med min penna och min bokVinden bläddrar mina bladJag är slav under höstens vackra färger.

Skulle han bara glömma henne när hennes fingrar rört vid hans hud och sakta brusat upp nåt inom honom som vinden rör ett hav

Ett hav som inte kan vila när det vet hur det känns när fingrar berör så allt virvlar och bränns.

Och där satt du

som spindeln i nätet

och du sa att du inte visste

att du inte hade makten, att det inte skulle vara så.

Men du satt där

och drog i trådarna

och han dansade efter direktiven.

Kanske dansade han och skrattade samtidigt i luften

Eller så dansade hans tills hans fötter blödde blod.

Jag  minns att det var en solig dag

då också.

Jag minns att jag hade badat i havet

i ett djupblått hav

med mjuka och kantiga berg som doppade sina långa lår i vattnet.

Så minns jag det i alla fall.

Och jag minns att jag mådde bra. Faktiskt.

Men det var ju innan allt annat. Så.

Sen så fick man saft över hela kroppen.

Och mellan tårna skrapade sanden min hud.

Dagarna gick långsamt den sommaren.

Sen kom hösten och vintern

Och värmen tog slut i solen.

Så som det alltid blir.