Det var en dyster dimma

som låg över landskapet 

och vi färdades genom den, mina vänner och jag.

Ganska fort

och genom flera olika världar som för mig kändes helt främmande och okända. 

Men där finns människor! 

som ler och gråter tillsammans

och i ensamhet.

Du vet,

precis så som du och jag och mina vänner gör.

Och plötsligt så var det inte okända land som passerade,

och gräset var lite grönt och stickigt och lent och torrt

som under mina fötter hemma. 

Det finns en lust

jag vill skriva ner för att spara

    och en jobbig känsla

                    att skriva bort

men boken fylls så långsamt

    och mitt liv går så fort

Hon reste sig upp och plöjde isär den pinsamma tystnaden. Han hade inte släppt blicken (tom) från det isiga balkongräcket. Hon försökte gå, och sa just innan hon gick ut ur den lilla ettan:

- När vi var mitt upp i det så älskade jag dig verkligen.

Han såg inte på henne, inte nu precis som då.

 Han såg aldrig henne, inte då precis som nu.

Glider ner i sängen, eller somnar på gatan.Ska sova tills jag väcker hela världenmed ett skriksom förkunnar att jag lever igen.Nu eller aldrig.

På kvällen tändes tusen stjärnor

och varje ensamhet fick ett ljus att titta på.

Och bakom stjärnornas varma ljus

syntes TV:ns sken.

Blått och kallt i varje fönster i varje hem i varje stad.

Allt för att döva ensamheten.

Ett litet tag

då den är som störst.

Nostalgi nära 20-årsdagen

Det blev kväll

och jag hade packat

Vi fnittrade till

när vi såg på varandra.

Det skulle bli en lång natt. 

Vi satt framför en tv

och det blåa skenet

lysta upp våra alldeles för stora t-shirts

med urtvättade tryck på,

reklam och en rosa katten Gustav på ett moln.

Och våra händer

var redan nerkladdade

av popcornolja och gammalt nagellack i olika färger,

när vi drack läsk

direkt från flaskan

och hade ont i magen av alla leenden och skratt.

Ingen samtalsämnen tog slut den natten.

Och närmare varandra skulle vi aldrig kunna komma.

Du knöt din hand så hårt du kundeoch såg upp mot himlen. Du knöt din hand och spände så nån trodde att du skulle slå.

Och på nåt sätt skulle du det. Slå mot allt som slog dig slå allt det där som fanns och hånlog.

(mot dig)

Och så gick du,

och jag hade 1000 saker kvar att säga.

Vi skulle ju hjälpas åt att andas

när det blev som svårast och luften blev kvav.

men du gick så fort att jag tappade andan helt. 

Om jag frågade dig

skulle du kunna svara

utan att gråta

som jag?