Den här våren har luktat så gott

men kommer sommaren bara att torka bort

och falla som sand genom mina fingrar?

Små partiklar (minnen?) är det enda som blir kvar

blir kvar och skaver under naglarna och i tänderna.

Är det allt som blir?

Disiga morgon

över smutsiga köket.

Det är blött och kallt överallt

där ute.

Disiga dimman

över stora husen.

Alla springer förbi mig det är bråttom

där nere.

Klibbiga ögon

blinkar tills jag ser.

Man får inte ligga kvar, inget blir gjort

här inne.

Till berörda parter 

 Jag tror du har en ganska bra känsla av

hur det känns när stationen stänger.

Han med gråa kläder som kommer.

Hur kylan aldrig känts ensammare än i en stor stad.

Jag tror du vet.

Anar hur du är på bristningsgränsen nu

och varit så det senaste året.

Men än håller kroppen dig på plats

fast ingen förstår hur.

Jag tror du vet.

Du vet nog hur det känns

när tunna skor

drar över kalla stengolv och gator.

När det trampas av snö, vind

Isen som knäcker och vatten

som kommer fram ur sprickorna

Men du gråter inte

Inte förens sista kalla natten

innan första värmen och då gråter du

så att kroppen skakar sönder

och allt rinner ut

på gatan där du sitter och

stödjer dig mot väggen för att inte

falla ihop helt.

Nu drar höstens kalla fingrar över gatan

Sopar löven i dess riktning.

Kala grenar sträcker sig

Upp mot solens svaga strålar

Men räcker ej fram till värmen som finns där uppe.

På lätta blå något tillskrynklade vingar

reser sig hoppet igen, som varit fast med mina tankar.

Nu kan de leka fritt

Lyfter upp mot nya perspektiv och nytt liv. 

Inte tvekandebara lite försiktigt.

Trädkronorna står hela stilla

vinden rör dem knappt

det är tiden som finns i luften.

Och när grenarna rörs av en kommande storm

ska jag bara stå still på marken och känna hur blåsten far genom mitt hår och inte bli rädd.

Du får inte bli rädd. 

Ibland blir det sådär. Och jag kan inget göra.

Det har varit så i år, i nätter. Mina ögon svider

fortfarande. Mitt hjärta också.

Ibland blir det sådär.

Du borde veta.

Jag borde veta. 

Hur tiden går så långsamt fort

Klockan släpar sig fram med snabba steg,

och skuttar fram långsamt.

Det var dagar som blev veckor,

                      och veckor som blev sekunder,

i tiden som rann iväg och stod stilla

                      på samma gång.

Jag vet inte hur det gick till.

Dessutom vill jag både hem och stanna,

Allt är så underbart jobbigt och hemskt vackert.

Jag längtar och ångrar mig.

Önskar och tar tillbaka

allt inom sekunder.

Tiden går så långsamt fort.

(Och vem känner framtiden?)