De mjölkvita tapeterna stirrade mättat tillbaka på honom.

Med trötta blickar som ville säga att de redan tagit emot mycket så mycket att inget längre fastnade

"skrik och slåallt kommer tillbaka på dig, det är din kropp som kommer att blöda av slagen och skriken"

Men vad skulle han göra

allt hade ju redan gått fel

så fel som bara allt kan gå

så fel att inget han gjorde kunde göra någonting sämre,

eller bättre.

Allt var redan gjort

och sagt av

honom och hela världen

nu kunde han bli stum, döv och blind

förlora sina ben och armar

inget skulle förvärra

eller förbättra situationen

ändå.

Tog mina första riktiga andetag på länge

och försökte fylla kroppen med luft. 

När man är ihålig

fylls varje tomrum upp av allt som kommer i ens väg. 

Jag är fortfarande fylld med svag sommarsol som gått i moln

och svalt sommarregn

som aldrig torkat.

Jag kan inte ta in någon luft.

Jag kan inte andas ny luft.

Som allt är nu.

Fullt.

Här står jag
ensam och lämnad
hann ni inte se att jag aldrig
ens var på väg?

För mycket i ögonen och händerna.
för mycket upp till halsen.
jag har inget
förutom i tanken.
den viskar om då och om längesen
och om OM; OM, OM INTE...
viskningar som spränger mina trumhinnor med tysta skrik

men alla reste i alla fall
ut i världen
och jag blev liksom kvar
kvar lite här och där
i småbitar
men inte, och aldrig på väg
bort till er andra.

jag får vykort ibland.
från er
från er värld
och endast frimärket är för mig
värt att se på i timmar.

Ni kan väl komma hem snart
för jag verkar ha växt fast här,
men det gör inte så ont att vara fängslad
om jag inte behöver vara själv

det värsta är bli lämnad kvar
lämnad själv kvar
som att somna sist och ligga vaken
och vara ensammast i världen.

Besvikelsen skar skåror i ögonen och stora floder rusade ut som hästar och svallvågorna drog streck i ansiktet. Allt som inte fanns finns inte heller.

Kan det som aldrig startat så fort ta slut?

Tänk så många gånger

jag har suttit här

och bränt mig

kanske i en dimma av alvedonöverdoser

eller ingenting alls

i mitt huvud.

Och ingen hjälp.

Och jag sitter här ännu

och det är både kallt och varmt inne och ute.

I mig, och utanför.

Vintern kom

innan jag var klar med hösten.

Innan jag svalt september och oktober

 kom slaget i magen.

När natt blir dagHavet såg upp mot ossmed sina djupa vilda ögonoch vråladesitt brusså det stänkte. Hon dränkte solenlångt bort över horisontenoch drog med sig dagen utoch svalkade dess gradertill natt.

Augusti i Uppsala 1998

Kvällen då det regnade så mycket

fylldes hela min kropp upp

med nya droppar

som kanske skulle rinna för nån nångång

men nu fyllde de mig

och alla hål.

Just innan blommorna har vaknat

just när de frusna tårarnas floder sinar

är det som om himlen vet vad jag så länge har saknat

och ser till att hela min kropp och tillvaro tinar.