Jag hade tänkt att fara och hälsa på dig.

Om jag får?

Fast jag behöver egentligen inte ens fråga.

Du gjorde aldrig det.

Bara kom och gick, för fort båda gångerna.

Så jag hade i alla fall tänkt

att åka tillbaka till dig, bara för att se hur det är.

Inte med dig,

men med mig.

bara för att få se, eller kanske för att visa, att jag fortfarande kan stå,

och gå därifrån.  

Hon sitter i sin lilla stuga

alltid med ett leende på läpparna

ett leende till övers

om någon skulle råka

komma förbi.

Okontrollerbart

Och när hon vände sina ögon ifrån honom  så visste hon att det kunde bli farligt. Men i magen levde smärtan av att vara sårad ända in. Och det fanns inget hon kunde göra åt det nu. Ingen kunde göra nåt åt det nu. Och smärtan växte och spred sig, från en otäck känsla i magen till armarna och benen och hon darrade och vinglade fast hon satt helt stilla. Än så länge hade hon inte riktigt förstått. Än så länge hade det sårade inte kommit till hjärnan. Än hade hon inte förstått. Men hjärtat visste. Och hjärtat kunde inte hjälpa vare sig henne eller honom nu. Sönderslaget av chocken ihoppressat och mörbultat av stämningen i rummetslog det helt utan kontroll.

Himlen drar ihop sig beståndsdelarna klumpas samman och hindrar allt utom ett dis att komma ner. Men jag vet hur det ser ut där ovanför. Luften är lite gråare nu än för en timme sen men det finns fortfarande värme kvar i min kroppoch idag ska jag inte frysa.

Slätten jag passerar ser alltid så likadant olik ut. Och där är staden jag vet men inte finns i. Och där finns alla ni som vet mig och håller mig kvar.

Svarta moln över ditt huvud

varje dag,

hela livet?

Du kanske inte vet vad du missar

eller så vet du exakt vad du får. 

Svarta moln över ditt huvud 

och grova stövlar

på fötterna.

Vad du trampar på behöver du aldrig känna.

Du kanske inte vet vad du står på

eller så vet du exakt hur det känns 

Men så kom ljuset och bländade dig och dina ögon.

Allt sken upp och du såg ingenting längre

ljuset som kom

 gjorde allt mörkare och olyckligare än mörkret själv

hade gjort.

Och du missade

och du trampade på allt gott som ville komma dig nära

på allt som stod i din väg.

Och du vande dig aldrig med ljuset

förrän det var borta igen.

Och du fortsatte att famla

 i det mörka och otydliga

men för dig så trygga ingentinget.

"When you have noone, noone can hurt you".

Det var inte vår än

det visste alla

men det var årets första torra asfalt

det första torra på länge

och ingen kan väl missa diset som nästan kan kallas sken från solen.  

Och det är inte vår än

det vet väl alla men idag fryser inget.

 Idag blåser inget bort

förutom de där tårarna som aldrig ville torka

som vill få en att minnas och falla, falla tillbaka.

Den gamla säkerhetens tårar. 

Men idag kanske de torkade

idag blåste de av kinden i alla fall. 

Salta streck

 är allt som finns kvar,

men det går nog att skrapa bort och spara i en liten ask någonstans om man skulle ändra sig.  

I huset uppe på berget kan man se hela stan

och vattnet som fryser eller glittrar

Det är den friheten man får när inga skogar finns att vandra i

och inga stiglösa ängar finns att finna 

Men i huset uppe på berget kan man vara ifrån hela stan

och bara se vattnet som alltid finns där

fast alltid flyr, som allt annat

Flyr ut i havet

och glömmer hela stans folk för att slicka nya stränder och gamla kajer

i någon annans land och stad

där man kanske kan sitta i ett hus uppe på berget

och se vattnet glittra och frysa.

Där man kan se vattnet fly, precis som alla andra. 

Det var i den där parken som jag nu bara ser trädtopparna på

 som vi drack upp den sista sommaren

 och slängde flaskorna bakom oss.

Den kvällen var kylan närvarande

Den kvällen var det kallt men vi var varma inuti

när vi tog oss runt runt runt i sommarens sista andetag

samma luft andas jag idag

samma luftmen ett år äldre, i ett hus uppe på ett berg.

Och det ligger alltid tomflaskor spridda runt i parken.

Jag har sett hur män med kostymer springer och slipsen flyger. En av den, han spottar upp sin stress och vad kan vara så viktigt så han måste hålla i telefonsladden så hårt medan han talar och springer förbi bilar som tutar

Han springer förbi mannen som långsamt sneglar ner i soptunnan. Han har ingen  mobil så han behöver inte springa eller svettigt spotta upp sin magkatarr på trottoaren. 

Han hostar istället rökhosta och försöker få ljud i ensamheten. Två dagar sen någon pratade, två dagar sen han pratade med någon annan.

Den svettiga mannen talar varje minut. När han springer stressad. På väg hem. Telefonen och datorn väntar även hemma. Varje minut. I sömnen talar han till någon som han aldrig talade med på riktigt, någon som tröttnade på mannen som satt ihop med telefonen, datorn och stressen. 

Hon som han aldrig talade med ordentligt, hon hade inte heller tid, men ville ändå tala med honom om annat än det han talade om varje minut av dagen. Han var aldrig tyst, men talade aldrig om någonting som faktiskt fanns, hade funnits eller hade kunnat finnas.

Nu talade han hela natten om kärlek och stress och kramp i magen. Hon har slutat lyssna för länge sen, och nu hör hon det inte heller.

Den sneglande mannen hör, men ingen försöker ens. Två dagar sedan någon sa någonting. Två dagar sedan han sa någonting till någon annan än sig själv och duvorna och husen och soptunnorna och solen men mest till månen. Tacksamma lyssnare, men han vet att det finns mer. 

Hon som lyssnade alltid. Som alltid lyssnade. Som alltid fanns fast försvann i en blöt kollision. Efter den dagen föreföll soptunnor och månen som de bästa vänner.