Jag har sett hur män med kostymer springer och slipsen flyger. En av den, han spottar upp sin stress och vad kan vara så viktigt så han måste hålla i telefonsladden så hårt medan han talar och springer förbi bilar som tutar

Han springer förbi mannen som långsamt sneglar ner i soptunnan. Han har ingen  mobil så han behöver inte springa eller svettigt spotta upp sin magkatarr på trottoaren. 

Han hostar istället rökhosta och försöker få ljud i ensamheten. Två dagar sen någon pratade, två dagar sen han pratade med någon annan.

Den svettiga mannen talar varje minut. När han springer stressad. På väg hem. Telefonen och datorn väntar även hemma. Varje minut. I sömnen talar han till någon som han aldrig talade med på riktigt, någon som tröttnade på mannen som satt ihop med telefonen, datorn och stressen. 

Hon som han aldrig talade med ordentligt, hon hade inte heller tid, men ville ändå tala med honom om annat än det han talade om varje minut av dagen. Han var aldrig tyst, men talade aldrig om någonting som faktiskt fanns, hade funnits eller hade kunnat finnas.

Nu talade han hela natten om kärlek och stress och kramp i magen. Hon har slutat lyssna för länge sen, och nu hör hon det inte heller.

Den sneglande mannen hör, men ingen försöker ens. Två dagar sedan någon sa någonting. Två dagar sedan han sa någonting till någon annan än sig själv och duvorna och husen och soptunnorna och solen men mest till månen. Tacksamma lyssnare, men han vet att det finns mer. 

Hon som lyssnade alltid. Som alltid lyssnade. Som alltid fanns fast försvann i en blöt kollision. Efter den dagen föreföll soptunnor och månen som de bästa vänner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en vacker kväll men ingenting var vackert. Det var lätt luft ute men ingenting var lätt. Träden sträckte sig så högt mot himlen men det fanns ingen himmel. För du var inte här. För du är inte här.   ...

Här på ön växer gräset fortfarande sig grönt och stenarna ligger kvar i murarna.   Precis som då.   Här på ön flödade ölen brun och solen både lyste upp och kastade skuggor över hedar och hjärtan.   Precis som nu.   Och hu...

Jag var ett svin. Ett ledsamt ensamt svin. Och det jag gjorde mot dig hoppas jag ingen ska göra åter. Jag ska aldrig göra så igen för det kan mitt hjärta inte bära. Och kanske förlåter du mig aldrig riktigt. Och kanske förlåter jag mig aldrig riktig...

Idag är kroppen ett darrande löv Darrande röst Och gråvita moln överallt Den tunga leran under fötterna mina Och i huvudet flyter tankarna men de är svåra att konkretisera.   Jag har gått en lång väg men jag har inte gått helt ensam   Idag är staden...

Våren är här igen. Och när jag passerade Rektorsvillan luktade det tungt och sött från scillorna som sjöng om alla tidigare vårar och alla tidigare sorger.   Jag åker till en annan stad. Och tänker och försöker säga nåt för att vakna ur min egenfram...