Det samtalades på alla möjliga språk

Grupper av människor

Klungor av uppspärrade ögon

Samtalen

som oroliga gick mellan husväggarna

hustaket som föll ner över oss alla

som den första snön över den gråsvarta asfalten.

Jag är rädd för orden

Det var jag inte tidigare

Fast nu ljuger jag

Jag har alltid varit rädd för dem

För vad de ska bevisa

För vad de kan få mig att visa

Men jag har alltid hållit dem nära inpå,

Lekt med orden i hemlighet

För att på nåt vis slippa stå där bredvid dem sen

För jag är rädd för orden

För vad de ska bevisa

Liten men stor, hem igen

Hem igen

till min barndoms myggbett.

Tillbaks igen

till mina unga drömmar som jag glömde (eller kanske tappade bort)

när jag for.

Drömmar om då

som jag redan passerat nu.

 Omärkbart.

bara att vara här

kan få mig att gråta.

Jag känner mig för gammal

och för ung

som om jag växt ifrån allt

men ändå är fastvuxen här.

Som jag - helt förändrad.