Ner med allt på golvetj

ag anordnar gärna kaos i mitt rum.

Allt ska ställas fel

inget ska vara på sin plats.

Jag slänger ner allt på golvet

från stolen från hyllan.

Ner.

Det kryperoch inget hjälper.

Man sitter där ensam

Ensammast I Hela Världen

och ser allting

som flyter på

och själv sitter man under ytan

 och missar solens varma tunga

Solens strålar som träffar alla andra i Hjärtat

och på huden

Och värmer som glädje

och är glädje.

Och Mest ensam är man när alla är runt omkring.

Jag tror träden fryser

mer än de påklädda taxarna som stryps

av att ingen vill stanna till vid varje ny sak, sten eller hörn

Och jag tror du fryser

lika mycket som jag 

i din tunna jacka och ditt tunna hår

som jag

Våren dränktes i kall kall snö 

först som snöblandat regn 

men sen kunde ingen längre ljuga

och blunda för att det inte var regn som lagrades i små drivor

på gator och fönster

Inget regn lagras i drivor.

Alla husen, ögonen och läpparna 

tappade sin nyvunna färg

och blommorna stängde sig

sakta och tvekande

"för kanske, man vet ju aldrig

nej tydligen, inte snälla jag orkar inte.

Jag drar mig tillbaka...

om det inte...nehe, men vi ses väl?"

Eller var det vi som stammande försökte 

få dem att stanna kvar, inte vända oss sina blad?

Åh hur jag plötsligt kom på hur jag ibland hatar den här platsen

med så många barriärer och tullar  

men inga gränser man kan passera, komma över och ut på andra sidan

någon-annan-stans

Det här tar aldrig slut

man kan vandra hur många gator som helst

det tar aldrig slut och mina fötter skriker efter avbrott

liksom min hjärna