Nostalgi nära 20-årsdagen

Det blev kväll

och jag hade packat

Vi fnittrade till

när vi såg på varandra.

Det skulle bli en lång natt. 

Vi satt framför en tv

och det blåa skenet

lysta upp våra alldeles för stora t-shirts

med urtvättade tryck på,

reklam och en rosa katten Gustav på ett moln.

Och våra händer

var redan nerkladdade

av popcornolja och gammalt nagellack i olika färger,

när vi drack läsk

direkt från flaskan

och hade ont i magen av alla leenden och skratt.

Ingen samtalsämnen tog slut den natten.

Och närmare varandra skulle vi aldrig kunna komma.

Du knöt din hand så hårt du kundeoch såg upp mot himlen. Du knöt din hand och spände så nån trodde att du skulle slå.

Och på nåt sätt skulle du det. Slå mot allt som slog dig slå allt det där som fanns och hånlog.

(mot dig)

Och så gick du,

och jag hade 1000 saker kvar att säga.

Vi skulle ju hjälpas åt att andas

när det blev som svårast och luften blev kvav.

men du gick så fort att jag tappade andan helt. 

Om jag frågade dig

skulle du kunna svara

utan att gråta

som jag?

Jag hade tänkt att fara och hälsa på dig.

Om jag får?

Fast jag behöver egentligen inte ens fråga.

Du gjorde aldrig det.

Bara kom och gick, för fort båda gångerna.

Så jag hade i alla fall tänkt

att åka tillbaka till dig, bara för att se hur det är.

Inte med dig,

men med mig.

bara för att få se, eller kanske för att visa, att jag fortfarande kan stå,

och gå därifrån.