Trädkronorna står hela stilla

vinden rör dem knappt

det är tiden som finns i luften.

Och när grenarna rörs av en kommande storm

ska jag bara stå still på marken och känna hur blåsten far genom mitt hår och inte bli rädd.

Du får inte bli rädd. 

Ibland blir det sådär. Och jag kan inget göra.

Det har varit så i år, i nätter. Mina ögon svider

fortfarande. Mitt hjärta också.

Ibland blir det sådär.

Du borde veta.

Jag borde veta. 

Hur tiden går så långsamt fort

Klockan släpar sig fram med snabba steg,

och skuttar fram långsamt.

Det var dagar som blev veckor,

                      och veckor som blev sekunder,

i tiden som rann iväg och stod stilla

                      på samma gång.

Jag vet inte hur det gick till.

Dessutom vill jag både hem och stanna,

Allt är så underbart jobbigt och hemskt vackert.

Jag längtar och ångrar mig.

Önskar och tar tillbaka

allt inom sekunder.

Tiden går så långsamt fort.

(Och vem känner framtiden?)

Det var en dyster dimma

som låg över landskapet 

och vi färdades genom den, mina vänner och jag.

Ganska fort

och genom flera olika världar som för mig kändes helt främmande och okända. 

Men där finns människor! 

som ler och gråter tillsammans

och i ensamhet.

Du vet,

precis så som du och jag och mina vänner gör.

Och plötsligt så var det inte okända land som passerade,

och gräset var lite grönt och stickigt och lent och torrt

som under mina fötter hemma. 

Det finns en lust

jag vill skriva ner för att spara

    och en jobbig känsla

                    att skriva bort

men boken fylls så långsamt

    och mitt liv går så fort