Alla inlägg den 13 februari 2008
Och där satt du
som spindeln i nätet
och du sa att du inte visste
att du inte hade makten, att det inte skulle vara så.
Men du satt där
och drog i trådarna
och han dansade efter direktiven.
Kanske dansade han och skrattade samtidigt i luften
Eller så dansade hans tills hans fötter blödde blod.
Jag minns att det var en solig dag
då också.
Jag minns att jag hade badat i havet
i ett djupblått hav
med mjuka och kantiga berg som doppade sina långa lår i vattnet.
Så minns jag det i alla fall.
Och jag minns att jag mådde bra. Faktiskt.
Men det var ju innan allt annat. Så.
Sen så fick man saft över hela kroppen.
Och mellan tårna skrapade sanden min hud.
Dagarna gick långsamt den sommaren.
Sen kom hösten och vintern
Och värmen tog slut i solen.
Så som det alltid blir.
Den här våren har luktat så gott
men kommer sommaren bara att torka bort
och falla som sand genom mina fingrar?
Små partiklar (minnen?) är det enda som blir kvar
blir kvar och skaver under naglarna och i tänderna.
Är det allt som blir?
Disiga morgon
över smutsiga köket.
Det är blött och kallt överallt
där ute.
Disiga dimman
över stora husen.
Alla springer förbi mig det är bråttom
där nere.
Klibbiga ögon
blinkar tills jag ser.
Man får inte ligga kvar, inget blir gjort
här inne.
Till berörda parter
Jag tror du har en ganska bra känsla av
hur det känns när stationen stänger.
Han med gråa kläder som kommer.
Hur kylan aldrig känts ensammare än i en stor stad.
Jag tror du vet.
Anar hur du är på bristningsgränsen nu
och varit så det senaste året.
Men än håller kroppen dig på plats
fast ingen förstår hur.
Jag tror du vet.
Du vet nog hur det känns
när tunna skor
drar över kalla stengolv och gator.
När det trampas av snö, vind
Isen som knäcker och vatten
som kommer fram ur sprickorna
Men du gråter inte
Inte förens sista kalla natten
innan första värmen och då gråter du
så att kroppen skakar sönder
och allt rinner ut
på gatan där du sitter och
stödjer dig mot väggen för att inte
falla ihop helt.
Nu drar höstens kalla fingrar över gatan
Sopar löven i dess riktning.
Kala grenar sträcker sig
Upp mot solens svaga strålar
Men räcker ej fram till värmen som finns där uppe.
På lätta blå något tillskrynklade vingar
reser sig hoppet igen, som varit fast med mina tankar.
Nu kan de leka fritt
Lyfter upp mot nya perspektiv och nytt liv.
Inte tvekandebara lite försiktigt.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
|||||
|