Nostalgi nära 20-årsdagen

Det blev kväll

och jag hade packat

Vi fnittrade till

när vi såg på varandra.

Det skulle bli en lång natt. 

Vi satt framför en tv

och det blåa skenet

lysta upp våra alldeles för stora t-shirts

med urtvättade tryck på,

reklam och en rosa katten Gustav på ett moln.

Och våra händer

var redan nerkladdade

av popcornolja och gammalt nagellack i olika färger,

när vi drack läsk

direkt från flaskan

och hade ont i magen av alla leenden och skratt.

Ingen samtalsämnen tog slut den natten.

Och närmare varandra skulle vi aldrig kunna komma.

Du knöt din hand så hårt du kundeoch såg upp mot himlen. Du knöt din hand och spände så nån trodde att du skulle slå.

Och på nåt sätt skulle du det. Slå mot allt som slog dig slå allt det där som fanns och hånlog.

(mot dig)

Och så gick du,

och jag hade 1000 saker kvar att säga.

Vi skulle ju hjälpas åt att andas

när det blev som svårast och luften blev kvav.

men du gick så fort att jag tappade andan helt. 

Om jag frågade dig

skulle du kunna svara

utan att gråta

som jag?

Jag hade tänkt att fara och hälsa på dig.

Om jag får?

Fast jag behöver egentligen inte ens fråga.

Du gjorde aldrig det.

Bara kom och gick, för fort båda gångerna.

Så jag hade i alla fall tänkt

att åka tillbaka till dig, bara för att se hur det är.

Inte med dig,

men med mig.

bara för att få se, eller kanske för att visa, att jag fortfarande kan stå,

och gå därifrån.  

Hon sitter i sin lilla stuga

alltid med ett leende på läpparna

ett leende till övers

om någon skulle råka

komma förbi.

Okontrollerbart

Och när hon vände sina ögon ifrån honom  så visste hon att det kunde bli farligt. Men i magen levde smärtan av att vara sårad ända in. Och det fanns inget hon kunde göra åt det nu. Ingen kunde göra nåt åt det nu. Och smärtan växte och spred sig, från en otäck känsla i magen till armarna och benen och hon darrade och vinglade fast hon satt helt stilla. Än så länge hade hon inte riktigt förstått. Än så länge hade det sårade inte kommit till hjärnan. Än hade hon inte förstått. Men hjärtat visste. Och hjärtat kunde inte hjälpa vare sig henne eller honom nu. Sönderslaget av chocken ihoppressat och mörbultat av stämningen i rummetslog det helt utan kontroll.

Himlen drar ihop sig beståndsdelarna klumpas samman och hindrar allt utom ett dis att komma ner. Men jag vet hur det ser ut där ovanför. Luften är lite gråare nu än för en timme sen men det finns fortfarande värme kvar i min kroppoch idag ska jag inte frysa.

Slätten jag passerar ser alltid så likadant olik ut. Och där är staden jag vet men inte finns i. Och där finns alla ni som vet mig och håller mig kvar.

Svarta moln över ditt huvud

varje dag,

hela livet?

Du kanske inte vet vad du missar

eller så vet du exakt vad du får. 

Svarta moln över ditt huvud 

och grova stövlar

på fötterna.

Vad du trampar på behöver du aldrig känna.

Du kanske inte vet vad du står på

eller så vet du exakt hur det känns 

Men så kom ljuset och bländade dig och dina ögon.

Allt sken upp och du såg ingenting längre

ljuset som kom

 gjorde allt mörkare och olyckligare än mörkret själv

hade gjort.

Och du missade

och du trampade på allt gott som ville komma dig nära

på allt som stod i din väg.

Och du vande dig aldrig med ljuset

förrän det var borta igen.

Och du fortsatte att famla

 i det mörka och otydliga

men för dig så trygga ingentinget.

"When you have noone, noone can hurt you".