Det var inte vår än

det visste alla

men det var årets första torra asfalt

det första torra på länge

och ingen kan väl missa diset som nästan kan kallas sken från solen.  

Och det är inte vår än

det vet väl alla men idag fryser inget.

 Idag blåser inget bort

förutom de där tårarna som aldrig ville torka

som vill få en att minnas och falla, falla tillbaka.

Den gamla säkerhetens tårar. 

Men idag kanske de torkade

idag blåste de av kinden i alla fall. 

Salta streck

 är allt som finns kvar,

men det går nog att skrapa bort och spara i en liten ask någonstans om man skulle ändra sig.  

I huset uppe på berget kan man se hela stan

och vattnet som fryser eller glittrar

Det är den friheten man får när inga skogar finns att vandra i

och inga stiglösa ängar finns att finna 

Men i huset uppe på berget kan man vara ifrån hela stan

och bara se vattnet som alltid finns där

fast alltid flyr, som allt annat

Flyr ut i havet

och glömmer hela stans folk för att slicka nya stränder och gamla kajer

i någon annans land och stad

där man kanske kan sitta i ett hus uppe på berget

och se vattnet glittra och frysa.

Där man kan se vattnet fly, precis som alla andra. 

Det var i den där parken som jag nu bara ser trädtopparna på

 som vi drack upp den sista sommaren

 och slängde flaskorna bakom oss.

Den kvällen var kylan närvarande

Den kvällen var det kallt men vi var varma inuti

när vi tog oss runt runt runt i sommarens sista andetag

samma luft andas jag idag

samma luftmen ett år äldre, i ett hus uppe på ett berg.

Och det ligger alltid tomflaskor spridda runt i parken.

Jag har sett hur män med kostymer springer och slipsen flyger. En av den, han spottar upp sin stress och vad kan vara så viktigt så han måste hålla i telefonsladden så hårt medan han talar och springer förbi bilar som tutar

Han springer förbi mannen som långsamt sneglar ner i soptunnan. Han har ingen  mobil så han behöver inte springa eller svettigt spotta upp sin magkatarr på trottoaren. 

Han hostar istället rökhosta och försöker få ljud i ensamheten. Två dagar sen någon pratade, två dagar sen han pratade med någon annan.

Den svettiga mannen talar varje minut. När han springer stressad. På väg hem. Telefonen och datorn väntar även hemma. Varje minut. I sömnen talar han till någon som han aldrig talade med på riktigt, någon som tröttnade på mannen som satt ihop med telefonen, datorn och stressen. 

Hon som han aldrig talade med ordentligt, hon hade inte heller tid, men ville ändå tala med honom om annat än det han talade om varje minut av dagen. Han var aldrig tyst, men talade aldrig om någonting som faktiskt fanns, hade funnits eller hade kunnat finnas.

Nu talade han hela natten om kärlek och stress och kramp i magen. Hon har slutat lyssna för länge sen, och nu hör hon det inte heller.

Den sneglande mannen hör, men ingen försöker ens. Två dagar sedan någon sa någonting. Två dagar sedan han sa någonting till någon annan än sig själv och duvorna och husen och soptunnorna och solen men mest till månen. Tacksamma lyssnare, men han vet att det finns mer. 

Hon som lyssnade alltid. Som alltid lyssnade. Som alltid fanns fast försvann i en blöt kollision. Efter den dagen föreföll soptunnor och månen som de bästa vänner.

 Skogen bakom sjön

skiftar i fyra nyanser

och blekts upp i den disiga sista solen

som drar sig tillbaks.

Vattnet i sjön

svalnar för varje kallare natt

och morgonen har andats dagg på varje blad.

Nu blir kvällarna mörkare och solen värmer inte sådär nykärt varmt

utan bara som ett gammalt konstaterande att den är på väg hemåt, bortåt nu.

Vinterns gröna träd

Två träd stod grönatrots snö,

kyla och blåst & snart jul, stjärnor i fönstren & stressade folk på stan. 

De hade behållit sig fulla med löv

som värmde. 

De stod där stolta tillsammans i Universitetsbacken och kände sig hela och vackra,

trots att det var kallt och vinter med brun mark

eller kanske höst med vit snö.

De stod där och levde i sommarens varma vindar. 

De såg inte hur kvällen kom

och blev mörk. 

De såg bara varandra och sommarsolen

och sommarhimlen,

och allt var varmt och vackert.

 Längst bort,

över markerna ser jag det lätt.

Livet som går vidare.

I bredare perspektiv

blir alla droppar av molnen varma 

Fuktig asfalt blir ett långt svart streck

På väg hem

För att påbörja ännu ett nytt liv.

Du skrek så högt

 att det sved i halsen

bara för att se om någon ens ville lyssna.

Du skrek ut ilska, sorg & saknad.

Du skrek E n s a m h e t

och hoppades att det skulle höras överallt.N

u var det inget som kunde fastna i halsen igen.

Ut, allt skulle utäven om ingen ville lyssna

eller ens höra dig i din gråt.

Du hade tappat allt i gruset

och böjt dig ner för att skrapa ihop det

som fortfarande rörde sig,

och fanns kvar.

Och sen kom sparken i ryggen

helt oväntat,allt försvann och tystnade. 

Och där låg du nu,

själv på marken,

sårad och förnedrad in i minsta detalji bitarna av det som inte längre fanns.

Jag vill bara att du ska sitta här bredvid mig nu på bänken som vi brukar göra och så kan vi ha tråkigt tillsammans och glömma bortatt vi har det.Så det försvinner, upp i luften med våra skratt som fyller upp hela parken,hela natten.