Dimension

En liten pojke livrädd för stora och svåra saker.

jag kan aldrig riktigt förstå mig på dig.

Hur du rusar runt och gjuter dina tankar

 i helt andra tankeformar än jag.

Du flyger under och över

men aldrig bredvid.

Din tid är någon annanstans

och du lever av någon helt annan föda än jag.

En liten pojke, Är du?

Mjuka moln under kängorna

Det är skönt att gå överallt!

Snälla kan någon hjälpa mig ner,

innan jag själv ramlar och slår hårt i marken under.

Nej, inte du. Det går inte

Nej, lyft mig inte ännu högre upp!

Allt kommer att göra så mycket ondare

När jag inte vill vara med längre.

Och faller.

Ta ner mig,

men inte du.

Jag sitter här ofta ensam och kanske tittar bort över hustaken för en stund. Kanske vill jag vila mig lite, kanske väntar jag på att få se nåt störreän mina tankar, nåt större än allt. För när luften sluter sig runt mig skyddar mörkret mig mest för mig själv och halsen växter ihop och innestänger allt som ändå inte vågar komma ut (förens ett erkännande ges)

De träffades på en parkbänk, det kan kännas typiskt, pensionärer och allt.Han matade duvor for att känna sig behövd. Hon satte sig på samma bänk där han redan satt. Hon skulle ta en rökpaus och ställde ner sina matkassar vid fötterna.  Han harklade sig och frågade lugnt om hon hade något emot att inte röka vid honom, eftersom att han hade dåliga lungor. Han tillade sedan lite skrockande att även hon troligen hade det, om inte, skulle få i alla fall.  Hon blev så paff, det var länge sedan någon ens hade lagt märke till henne. Hon levde sitt eget tysta liv utan någon annan. Hon hade mest minnen. De började sakta prata, hon fimpade cigaretten i gruset och duvorna flög iväg en bit.  Och de kunde prata,

i timmar. 

Jag lever i ett lånat rum

som stället krav

på prestationer jag måste skapa

om jag vill bo kvar.

Mitt rum är mitt nu

men om några år

eller kanske en kris

så finns mitt rum inte mer

och det blir någon annans.

Någon annans strumpor och tröjor på golvet

någon annans svettningar

under täcket

och tårar i mörkret.

Du hade så mycket mer att bära på

plus allt det där som vi alla här.

Det kanske inte syntes varje gång du kom till skolan

förutom den där extra nyansen 

i ditt ansikte.

Nu kommer jag ihåg hur du 

skrattade

och pratade

dubbelt så mycket som de andra.

Värld

Tänk att det var du och jag

som fick världen att stanna

Det var vi som sprang runt

så fort att alla trodde vi skulle ramla.

Länkade oss samman på vinst och nit.

Vi trodde aldrig,

vi visste att världen skulle ta oss dit.

Ju högre alla suckade fick de oss att snurra allt vildare

Tills vi var där uppe och satt där när vädret blossade upp

För att aldrig bli mildare.

Söndag på en kyrkogårdDe gula träden kastar sina armar. Deras fingrar faller snurrande till markenLikt clowner. Med ojämna volterKämpar utan ork mot vindens alla krafter.I spiraler, runt runt:(mår de någonsin illa?)För att till sist landa,mot den kalla markenoch känna skosulor sparka när två&två går förbi.De som känner värmen pumpa mellan händerna, kropparna.Lyckan i värmens gestaltOch här sitter jag,med min penna och min bokVinden bläddrar mina bladJag är slav under höstens vackra färger.