Dina ögon kändes så kalla och frostbelagda

Läpparna hårda och vitnande

Alla ord var som redan sagda

Jag sänkte mitt huvud och bad dig sluta

Bad om nåd, naken och

darrande.

Jag är skrämd,

du behöver inte skjuta.

Dina ögon spetsade mig

Likt istappar som skjuts iväg

Rösten, orden genomborrade mig

som en alltför hög

ton.

Uppsalanatt

Jag vandrar sakta hemåt

Himlen lyser mintgrön

Och suddig

Små flygande glitterstjärnor

landar mjukt på min stela hy.

Alla husen sover,

med alla små och stora ögon stängda 

Himlen rymmer allt ikväll 

Det vita stadslandskapet runt mig

Förändras ständigt

Men förblir det samma.

När jag vaknarkänns lederna stela

Fryser blodet till is under natten?(

eller kanske när du går förbi mig?) 

Solen ska tina min frusna tid

som varit stel som i en frysbox

sen i vintras.

Solen ska koka mitt tinande liv

tills jag flyger som ånga

upp till molnen över er alla.

Ibland sammanfaller det

Både naturen och jag i uppror

samtidigt.

Inga soliga dagar när det regnar i mig

Ingen lugn himmel när mina tankar blåser till storm

Bara trasiga grenar på marken

där jag snubblar fram

och kallar det för att leva. 

Sommarnätter tycks så vemodiga

All den lycka som himlen rymmer

kan inte mätas med all den sorg

och saknad

som finns därunder.

Min vinter var inte kall,

och jag frös inte

balanserade på snöflingorna utan att lämna spår.

Kläderna låg utslängda

över hela mitt liv

men de blev inte ens kalla eller blöta i snön.

Inte förens våren kom

och smälte snön jag levt på

och blötte ner

allt. 

Och jag föll ner under jorden

för tung för att kunna flyga på vattendroppar.

Sommaren

Hyllorna forsade ner från väggen

när hela huset rasade samman.

varelsen sprang förtvivlat runt

i desperata och smått meningslösa

försök att fånga känslornasom stått längs väggarna,

gömda i burkar(av lögner). 

Kudden luktade fortfarande salt

och hur mycket man än räddadeså smakade luften utanför

spillror av drömmar.