Det var så mycket som vi skulle göra

så mycket vi skulle hinna med.

Allt som skulle ske,

som skulle hittas just när vi hade hade tid

för allt som skulle fylla oss och förtrolla oss.

Men sen var det som om visarna till klockan fick feber

och allt blev isande varmt,

snön började brinna och huttrande värme fyllde oss

tills vi stelnade till i den rinnande tiden.

Och vi missade allt vi skulle ha fått.

Allt vi hade blivit lovade, av allt och alla.

Och vi grät floder, när det gick upp för oss

att vi var kvar där i var.

Och vi grät floder, forsar och hav

fast vi inte riktigt förstod varför,

men det var nåt om livet och hur allt hade gått snett eller inte ens snett, enades vi om,

hur det inte hade gått alls.

Och fastän vi liksom försöker le åt det nu,

så känner jag att det fortfarande stämmer.

Mer och mer för varje dag.

Hon på posten utan legitimation.

Vad finns det att göra när det inte finns en enda människa som kan intyga att man är den man är? När man tappat bort sin legitimation och inte kan få ett nytt för att ingen vet vem man är.-

 Nej, jag har ingen. Ingen! inget...

Desperation, fast hon var lugn. Ensamheten hade inte kommit nyss.Hon gick varje dag med sitt vita hår och sin hatt och pratade med människor som inte fanns och människor som inte lyssnade. Alltid vandrade hon vidare längs gatan med folk som bara gick förbi och inte lyssnade på hennes tunna röst.

Och ingen kunde intyga att det var just hon var hon och att hon fanns. 

Plötsligt kom jag påhur vi hade kämpat.

Hur vi verkligen hade kämpat

och vi gav väl egentligen aldrig riktigt upp

men allt liksom rann uti sanden,

försvann när kvällarna inte längre behövde värmeljus och te för att klara sig.

Och kanske tröttnade man lite

och plötsligt var inte allt lika självklart längre.

Det fanns så mycket annat i vägen.

Kanske ville man inte se längre,

eller så såg man så mycket mera.

Jag vet inte varför men det var inte längre samma sak

och något tog slut.

men jag minns som i ett svagt sken från tända ljus

hur vi satt och pratade halva nätterna

och just då var det bara vi som riktigt förstod.

Förstod hela världen och ingen annan brydde sig.

Jag minns och saknar,

saknar kvällarna då du och jag visste hur allt var,

vad som var rätt och vart vi stod.

Tillsammans mot alla andra.

Vart står vi nu? 

Jag minns den där resan

då jag var liten. Och vi åkte med bil

genom hela länder

och landade i helt nya system och andra skuggor.

Det var farliga färjor med bruna tvålar

och stora skorstenar med svart rök.

Det var igenvuxna lekparker och grå cement

 istället för gräs.

Vi sov i bilen med gardinerna fördragna

eller övernattade i slitna rum med fula möbler.

Det var tidiga mornar och man vaknade i bilen

med fukt på rutan och nybakat bröd från ett bageri.

Sommarnätterna lyste i blått sken när vi såg fladdermöss

och hörde syrsor.

Och man var fortfarande liten & barn

och sommarlovsveckorna tog aldrig slut.

Den sommaren var flugorna galna.

Runt de flög

Som flygplan med berusade piloter.

Kanske var det en annorlunda energi i solen

den sommaren.

Det var varmt

på kvällarna.

Och havet var kallt och blågrönt

på dagarna.

Och guldstänk överallt.

Himmel så långt man kan se

så långt så det punkterar hjärtat.

Det finns någonstans jag vill fara

Ska ta mig dit någon dag och bara stirra och

hålla hårt i jackan och håret

För där blåser man nästan bort om man inte håller fast i allt

på den bleka stranden där man kan bli fast för alltid

Där går vinden nästan genom sand och sten

och knuffar dig till en punkt då det inte finns någonting att återvända till

för där är havet och himlen till slut ett

och

sånt punkterar en kropp som min

När vi satte fart var det som om jag reste

tillbaks i tiden

och överallt satt minnena och sjöng

vackra sånger

om hur allt hade varit.

Men när jag tittade ordentligt var det fortfarande det.

Det var som om naturen växte och

människorna blev som små dockor

och levde stillsamt i sina små dockhus med gula fönster som lyste i natten.

Allt var så märkligt och betydde så lite och så mycket

landskapet höjde sig

över allt annat, och var kung.

citykyrkan, fjärde mars 2003

Du säger att det gör ont i hjärtat

all upprustning och nedrustning.

Hur allas liv blir pornografi

och sånt alla kan se även om man inte vill.

Den här kalla vintervärlden i kalla Vinterstockholm

fryser dig ända in till benmärgen

ända in till själva livet.

Nu skyddar inga preventivmedel eller bilbälten dig längre.

Allt går nu på högsta hastighet,

in i väggen,

in i elden,

äta askan.

Många blundar tills de släcker sänglampan.

Då gråter de,

då gråter du.

För allt i världen, för allt i dig.

Det gör ont i hjärtat säger du

Och jag hittar inte ens rätt ord

Och skriver fel om fel saker

För det finns så mycket som jag måste göra hela tiden.

Men du har ont i hjärtat

och jag har ont i kroppen

överallt.

Ingen av oss orkar varken gå eller släppa taget nu.

När jag tittar på dig ser jag spåren av natten

och nu blundar faktiskt du också

Jag försöker se men när inte ens du orkar betrakta

finns det liksom ingen kvar att hålla fast vid

ingenting kvar att hålla tillbaka, att rädda.

För jag vill att du ska rädda mig

om jag ska kunna rädda dig.

Om jag ska kunna rädda världen.