Celsius 

Klämd mellan Gula tegelbyggnader,

och luften är gammal

Dammet flyger runt bänkarna

och stänger in mig i en cirkel av hopplöshet.

 Mina egna suckar

Jag har tappat snöretoch balansen

Och vägen som jag gick på, försvann för fort

in i dimman

när jag blundade,för ett ögonblick. 

Så nu står jag här, ganska fallen.

Utan paraplyf

ör mina egna regndroppar. 

Så nu står jag här igen, utan vindskydd

och utan vindtät jacka för de hårda vindarna

från mina egna suckar.

Sakta, saktar ner

dagen dör och en dov himmel föds i blått.

Och suddar ut alla spår av strimmorna

som bränns

i morgon...

Ljuset på de genomskinliga bladen

sögs ut och blev svart. 

Imorgon ska de lysa igenom igen.

Tvätttid

Jag försöker torktumla mina minnen.

De ska torka,

så jag kan vika ihop dem

och spara dem

i ett skåpdär de inte är ivägen

för mig,

där jag kan se på dem

när JAG vill

och utan att de ruttnar och börjar lukta illa. 

 Nu ligger de mest blöta

och ivägen överallt i mitt hus.

Jag snubblar över dem

vart jag än försöker ta mig. 

En dag kom solen

men du tog den med dig när du sen gick.

varför måste du?

drabba mig?

under årets vackraste dagar?

Är hösten dödens tid?

Sjunde oktober

och löven börjar ramla

och falla

och snart landa

för att flyga i vinden längs marken 

Kringvandrande gråa snögubbar

utan snö och glad mun

ser aldrig den himlen

 som lyser upp hela världen,

där de rastar sina guldfiskhundar

som simmar bland löven. 

och redan har miljoner drunknat

i lövens mörker

och miljoner står på tur att dö

i höstens hav.

Men inte jag. Jag föds.

Vi var så vackra

så vackra

det liksom sken om oss

Oss. det var inte bara vi som såg det.

Överallt runt oss smittade det.

Alla blev så vackra. De med.

vackra ögon, vackra händer och vackra ord.

Spelade vi bara?

Spelade alla runt omkring oss?

Vi var vackra och ljusa ända in. Fast ändå inte inuti.

För det fanns ett mörker också.

Vi var så mörka.

Så svarta, röda och sorgsna. Så rädda vi var.

Och svaga. Men starkare och starkare.

Och tiden bara rann genom fingrarna

jag fick aldrig nog av tiden som bara sipprade iväg och klibbade fast.

Vi var vackra

vi var mörka

egna, kladdiga, rusiga

rädda, starka, nötta och så vackra.

Och tiden rann ner för tidigt.

och räddade oss?

Alla dessa människor som bara flyger förbi

jag vet att några stannar till där jag står

stannar ett slag

men aldrig längre?

Finns det några garantier?

Det finns inga garantier.

För alla bara flyger. Iväg eller bort. Hit eller dit.

Jag tror nog att några stannar för ett längre tag.

Jag vill nog tro det.

men alla dessa människor. Flickan med tofsen. Killen på cykeln.

och du och du. Och jag. Vi bara flyger.