Varför måste solen skina just idag?

Just idag, när jag bara vill sitta inne i mig

och inte gå ut till allt annat

och andra

jag sitter hellre här själv (släcker ner och drar för rummets ögon med tyg)och låtsas

att det är den mörkaste och kyligaste höstkvällen

då man bara får vara inne och göra ingenting.

Men jag vet,

att när den kvällen kommer

kommer jag vara ute för att frysa

 med mig själv ett tag.

För att se om stjärnorna från i somras

fortfarande finns.

Helt tom är jag

ekande ljud i mellangärdet. 

Och trött är jag

men om jag sluter mina ögon kommer jag att ligga vaken i en lång väntan.

Nästan en evighet

känns det som

En ensam, helt ensam nästan evighet.

Som om jag befann mig

på en annan planet långt bort i rymdens oändlighet

eller kanske som ett flygande frö utan någon jord att landa på.

Eller kanske i kallt vatten.

Tappad, drunknad.

Någonstans där det inte går att leva,

att andas. 

Vart är alla andra som förut lät runt mig? 

Som förut talade med mig (till mig i alla fall)

Nu hör jag mest en tickande klocka. 

(en bomb, tidsinställd.) 

Vem ställde min klocka? 

Jag hör andra ljud också.

Dörrar som aldrig öppnas

och steg som aldrig kommer

och aldrig går. 

Nu ska jag snart ge mig av

försöka, invänta.

Men var säker.

Jag kommer igen. 

Och igen och igen. 

Tiotusen

10 000 löv föll över mig.

De ramlade kanske

ner över mig med flit.

Så som det alltid sker,

som det ska vara,

som det måste.

 Liksom ett regn

från en himmel,

sprängfylld med vatten

som bara måste ut

liksom ett träd

med armarna fulla med gamla löv

som bara måste falla

 över mig.

Likt regndropparna

som alltid ramlar

när jag inte har nåt skydd.

(Löven täcker mig inte helt tydligen)

Jag vill att det ska bli imorgon, nu genast.Vill inte ligga här och sopas hit och dit av alla lömska, härliga och hemska drömmar som håller mig vaken.Och jag trodde verkligen att det hade blivit bättre. Nästan bra.Jag hade redan andats ut, funnit dagen och solen och nästan prisat mig själv och livet. Nu vet jag inte alls vad som händer.

Nu pratar och lever promenaderna

I de fria timmarnas lugn.

När solen kastar

sina första guldmynt över stan,

syns de gömda skuggorna

bakom även de finaste fasaderna.

Alla ser på livet med nya ljusa ögon

Ser sig om och ler över de gamla markerna

Tar nya steg och värmer sina händer

Och vandrar hem, till kaffet och de mikrouppvärmda kanelbullarna, genom de pånyttfödda parkerna.

 En lång väntan

På att allt ska spricka

Och läcka ut

Sitter själv och ser

Alla hålla med och nicka

Snart är den slut 

Snart börjar det

Nyansernas födelse

Som slutar i det vita

Och jag längtar redan

Till början av dess förödelse

Och det jag då ska hitta

Vem var han egentligen?

Han som kom hem i din värld

Och gjorde nåt litet till stort

Han som störtade in som vinden

Och försvann lika fort. 

Som visade dig en annan värld

Med leenden av annan mening

Som visade dig in på vägen

men inte att den var så hård

och så stenig.

Jag skulle vilja skriva ner dig här

sen kunde jag öppna ibland och titta på dig

Sen skulle jag stänga och inte tänka så mycket mer på det.

Enkelt.